Man ska passa sej för vad man önskar

Igår morse vaknade jag och pep om att jag gärna hade stannat hemma och sovit hela dagen så trött var jag. Tydligen ska man passa sej för vad man säger för när jag lyfte ena benet för att ta på mej byxorna så högg det till i ryggen så pass att jag fick släppa allt jag höll i och bara skrek rakt ut.

Som tur var så stog jag precis bredvid sängen och Tomas hade inte åkt till jobbet än så han kom inspringande och fick försöka hjälpa mej att lägga mej ner i sängen. Inte helt enkelt för jag kunde inte röra en muskel från midjan och neråt. Skrika kunde jag dock, det gick liksom inte att inte skrika, så ont gjorde det. Och tårarna sprutade. Så nu ligger jag här... igen... och kan inte gå, inte stå, inte sitta och knappt ligga längre eftersom jag gjort det så länge.

Och stressad är jag också, det här har jag verkligen inte tid med. På torsdag måste jag åka till Visby... men hur ska man kunna åka när man inte kan sitta? Och den här veckan har vi våra praktiska slutprov i skolan, dem missar jag. Och nästa vecka kommer alla blommor som ska till arrangemangen till Nobelfesten och dem ska vi vara med och ta hand om... och hur mycket skola får man missa egentligen innan jag blir av med mitt studielån...

Nu är det ju bara andra dagen jag är hemma men av erfarenhet vet jag att det här kan ta lång tid, och ingen hjälp finns det att få.. ialf inte från vanliga sjukvården. "Gå till en osteopat" säger folk jag känner men... man behöver ca tio behandlingar och det blir sammantaget till den nätta summan av 7000:-, vem sjutton kan betala det?

Sticka kan jag såklart inte heller göra så jag lyssnar på ljudbok och hoppas på att det kommer försvinna innan veckan är slut. Nu är det sjätte gången det här händer och bara för att jag ville ha byxor på mej och inte åka till skolan a la Kajsa Anka. Jag har ingen ork till det här igen. Va sjutton ska man göra...