Deppigt = garnpaket?

Nu har Tomas åkt till Ungern igen. Eller... han sitter iofs fortfarande på Arlanda och väntar på att planet ska gå men jag tycker redan synd om mej själv och surfar runt lite på garnkorgen och Yarn-paradise som tröst. Visst får man väl köpa tröstgarn när man är helt ensam och övergiven? ;)

Jag hjälpte en vän igår och ställde upp på en intervju för hennes skolarbete om min erfarenhet om FK som sjukskriven. Det väckte en massa gamla känslor som jag lyckats förtränga med tiden så till slut var det faktiskt rätt jobbigt. Jag fick verkligen inte någon hjälp av nån och då menar jag verkigen INGEN hjälp. Att försöka klara allt på egen hand när allt gör ont och man bara är 23 är verkligen inte enkelt och när varken facket, FK eller läkarna vill hjälpa så är det fan motigt. Varför inte bara införa ättestupan igen? Men det är ju tur att man inte har blivit bitter...?

Just känns det som att allt borde bli lite finare om jag fick rulla runt i lite nytt, mjukt garn.

Men om jag nu ska handla måste jag ha en konkret plan och inte bara köpa det som är fint... så som jag brukar göra. För då hamnar de automatiskt i korgen och ligger där i väntan på en plan.. och det kan dröja länge. Så... mot Ravelry!